Stenshamn. Kortet bör vara taget före 1920 eftersom hamnen inte verkar vara byggd. Fotot ägs av Ann-Marie Wedinsson.

Torhamns befolkning från 1800-talet

1800-talet är det århundrade då förändringens vid börjar blåsa kraftigt över Östblekinge och därmed även över Torhamn.

En av orsakerna var närheten till örlogsstationen Karlskrona. Staden hade frÃ¥n 1680-talet utvecklats raskt och var ännu 1766 rikets tredje stad ifrÃ¥ga om folkmängden. ÄndÃ¥ drabbades staden svÃ¥rt av farsoter. 1710 – 1711 dog 7 000 personer i pesten och 1741 och 1789 krävde farsoten varje gÃ¥ng 6 000 personer.

Socknarna runt Karlskrona drabbades ocksÃ¥ av dessa farsoter, vilka säkerligen reducerade befolkningen avsevärt. För Torhamns del fÃ¥r man anteckna att där inträffade en formlig befolkningsexplosion under 1800-talet. Sjöberg angiver folkmängden i Torhamn 1792 till 1 200 personer. I kyrkostämmans protokoll av den 23 september 1860 fÃ¥r man veta att folkmängden uppgick till 3 600 personer, varav 900 barn som var i skolÃ¥ldern och behövde undervisning. PÃ¥ öarna fanns detta Ã¥r 900 personer, varav 150 barn i skolÃ¥ldern.

Omkring 1880 nÃ¥ddes kulmen med nÃ¥got över 4 000 personer, varav 1 200 pÃ¥ öarna. Mest folk fanns pÃ¥ Ungskär med 364 personer. PÃ¥ 90 Ã¥r hade befolkningen i Torhamn mer än tredubblats, ändÃ¥ hade nÃ¥gra hundra utflyttat. Fastän barnkullarna var stora till lÃ¥ngt fram pÃ¥ 1900-talet skedde en snabb folkminskning icke minst genom emigrationen. 1 739 personer emigrerade, därav 1 603 till Amerika. SkärgÃ¥rdens befolkning har minskat till mindre än en femtedel, mantalsuppgifterna för 1974 upptar endast 224 personer pÃ¥ öarna.

Det är kanske inte oberättigat att ställa sig frÃ¥gan hur denna talrika befolkning kunde finna sin utkomst i Torhamn. Säkerligen fick all kraft koncentreras pÃ¥ att kunna överleva. Genom dikning och nyodling av kärr- och mossmarker samt odling av varje plätt som kunde bära skörd, ökades den odlade arealen till vad man kunde uppnÃ¥ inom Torhamn. Odlingsrösena och de mÃ¥nga milen av stenmurar, ”flitens monument” runt Ã¥krar, vid vägar och genom markerna talar om en ofattbar arbetsinsats för att fÃ¥ fram livsmedel. 

Men det var inte enbart genom de nyodlade arealerna man fick behövligt tillskott för försörjningen, även nya redskap som järnplog, järnbill på ådret samt fjäderharven var av stor betydelse för bättre brukningssätt och därmed bättre skörd. Slutet av 1800-talet och början av 1900-talet medförde avsevärda förändringar i jordbrukets redskapsbestånd. Svängplogen och brytplogen var revolutionerande för jordens djupbearbetning. ”Kubben” ersattes av ringvälten, vidare kom såningsmaskin och slåttermaskin. Självbindaren och alla de maskiner som nu brukas i jordbruket har tillkommit först efter första världskriget. Först mot slutet av 1800-talet fanns en och annan jordbrukare som tog hem någon säck konstgödning ”påsadynga”. Ett sådant påfund betraktades med stor skepsis.

Nedskrivet av Sture och Kerstin Pettersson i Torhamn.