Fisket i Torhamn 1800 - 1950

För bönderna längs Torhamns östra kust samt på Utlängan var ålfisket en viktig binäring. I övrigt var det allt vanligare att fisket drevs av yrkesfiskare. En sådan måste under 1800-talet tidigare del ha av länsstyrelsen utfärdat antagningsbevis som fiskare. Man måste styrka innehav av båtar, redskap och bostad för att få antagningsbevis. Fiskare med antagningsbevis blev skattskrivna.

Av Kungliga Befallningshavandes femårsredogörelser får man en ganska god bild av fiskets lönsamhet under 1800-talet. 1828-1832 var fisket mindre lönande och 1833-1837 var strömmingsfisket dåligt. 1840 och 1850 ansågs som bra fiskeår, 1885 hade sillfisket slagit fel. Som medelmåttiga år ur fiskesynpunkt räknades 1891 -1894. Först under åren omkring sekelskiftet 1900 ersattes de gamla öppna vrakekorna med däckade båtar av kostertyp ”knubbar”. Dessa försågs även med råoljemotorer. Därmed var fiskaren inte längre hänvisad enbart till åror och segel.

Fisket var ett hårt arbete och dessutom farligt. Församlingsböckerna i Torhamn talar om hur havet krävt sin tribut, senast vid Danzigolyckan 1955, då sju Torhamnsfiskare omkom.

Fiskarena i Torhamn skötte försäljningen av fångsterna antingen till uppköpare (sillakörare) eller till förbrukare mot kontanter eller byte. När fångsterna var rikliga, saltade man i tunnor, som man på hösten seglade ”norrut” med, dvs. till Kalmar och Mönsterås. Hjalmar Berglund skriver i sin uppsats om skärgården och dess befolkning ”Även om fisket var ganska bra något år mellan alla de dåliga åren, så är det tydligen i stort sett magert för fiskarena i Torhamns skärgård under hela 1800-talet.” För fiskarenas större och dyrbarare båtar krävdes bättre hamnar. Först byggdes hamn på Stenshamn under 1920-talet. Vid mitten av 1930-talet tillkom hamnarna på Ungskär, i Torhamn och Svanhalla samt i mitten av 1950-talet hamnen i Sandhamn. Den avsågs att bli en bashamn får trålfiskarena.

 

Nedskrivet av Sture och Kerstin Pettersson i Torhamn.

Denna sida är visad 4181 gånger.