Den sista skoldagen

Maria Andersson, lärarinnan, drog bort ett almanacksblad torsdagen den 5 juni 1957. Det här var sista dagen, sista skoldagen i hennes liv. Dagen i morgon kunde hon inte räkna, hon visste precis hur det skulle bli, uppklädda barn och mödrar i sommarkappor, sommarhattar och lätta skor. Det skulle väl komma någon och avtacka henne, överlämna blommor i stel bukett, ett överlämnande med stela ord. Nej, dagen i morgon skulle hon helst vilja slippa ifrån, den lockade inte men måste genomlevas som så mycket annat i livet. Men dagen idag var hennes.

Maria såg upp. Framför henne stod barnen, ettor och tvåor, väntande och avvaktande.

- Vi sjunger Din klara sol går åter upp. Maria satte sig vid orgeln, bälgen väste och tonerna kom trevande igång, barnarösterna likaså.

Då sista tonen förklingat reste sig Maria så sakta. Utanför låg sommarhagen ljus och oanvänd. Genom fönstret kunde hon se bort till Lillgården, barndomshemmet som skymtade i försommargrönskan. Anna, systern, gick där borta och hängde tvätt. Vita lakan och handdukar viftade i vinden. Maria kände att hon nog hade behövt hjälpa systern därborta på gården, och snart hade hon all tid i världen att förfoga över, pensionen hägrade med dagar av ledighet efter 36 års tjänst.

De sista arbetsÃ¥ren hade varit tunga. Helst hade Maria velat arbeta kvar i sin gamla röda smÃ¥skola snett över vägen, men ingen kunde bromsa tiden och utvecklingen. Den nya skolan blev hennes avslutande arbetsplats. Visst var skolsalen fin, ljus och luftig, men inte det minsta hemtrevlig. Kollegorna fanns alldeles för nära inpÃ¥, Maria hade alltid trivts bäst med ensamheten. Inte hade väl hennes gärning uppskattats eller värderats som den borde. Det tog hon med ro, arbetet hade varit hennes allt. 

Barnen hade blivit som Marias egna barn, de hade fått ersätta de barn som inte kommit henne till del i livet. Marias ögon vandrade över klassrummet, över alla kända föremål, över burkarna med björnklister så flitigt använda för att klistra upp bilder och bokstäver med; H som i häst, U som i uggla. Det var värre med X, Y och Z.

Det hade gällt att både lära och fostra så att barnen skulle vara redo för storskolan, då den dagen kom. Hon hade alltid försökt att få dem frimodiga, att svara högt och tydligt. Inte så lätt alla gånger när man som nybörjare kom till en skolklass med många barn. Maria hade redan från första skoldagen försökt inpränta den saken, gått runt med pekpinnen, pekat och frågat efter barnens namn. Kom namnet svagt och darrigt hade hon låtsats att inte höra, utan frågat om igen. Aldrig skulle hon glömma gossen som vid ett sådant tillfälle förbluffande nog spänt ögonen i henne och frågat: "Hör du illa, har du skrobber i öronen?". Skrobber var traktens dialektord för skalbaggar. Maria log vid minnet. Hon hade blivit perplex av svaret och fylld av skratt. Men skratta gick inte an, då tappade barnen respekt för en. Men nu satt hon minsann och log för sig själv och barnen tittade förundrat på henne. Vad tog det åt fröken idag? Hon var sig inte lik, skulle hon inte sätta dem i arbete?

Med ett ryck tog Maria sig samman och delade ut uppgifter åt alla.

- Försteklassarna tar välskrivning och andreklassarna plockar fram den gamla läseboken. Jag tror vi skall läsa om Önnemo idag. Slå upp sidan 207, stycket "I blomningstiden"! Vill du läsa, Karin?

Karin läste om knotiga äppelträd och resliga körsbärsträd och under tiden vandrade på nytt Marias tankar iväg på annat håll. Visst hade hon försökt vara rättvis och snäll men ändå hålla dem alla i tukt och förmaning. Vilken blandning av barn hon hade haft; klena och små, stora och runda, blyga och försagda, stöddiga och ouppfostrade.

Maria fingrade på kakburken där hon förvarade sina pepparkakor. De hade fått sin belöning, de som hade varit riktigt duktiga! Nu skulle det aldrig mera behövas några pepparkakor i skrinet. Förargliga ögon som bara ville rinna idag. Än en gång blev hon medveten om barnens undrande blickar och tog sig samman. Karin hade slutat läsa, stycket var slut. Det ringde ut.

- Nästa timme tömmer vi bänkarna och väljer vilka teckningar vi skall sätta upp till examen i morgon. På nytt hade Maria återfått kontrollen över sig själv och satt spikrak i katedern.

Den 6 juni 1957 vred Maria om nyckeln till klassrummet för sista gången och precis som hon hade väntat sig hade dagen medfört avtackning och köpeblomster. Lokaltidningen hade också funnits på plats och förevigat ögonblicket.

Nu Ã¥terstod friheten, men därmed inte hängmattan eller gunstolen för hennes del. Det nyköpta huset i BjörsmÃ¥la väntade. Nya köksgardiner skulle sättas upp och morötterna i trädgÃ¥rdslandet borde gallras. Staren hade ungar i holken och de var flygfärdiga snart om de bara fick vara ifred för ekorren som lurade pÃ¥ dem. Hon fick väl knäppa honom med luftgeväret om han inte flyttade pÃ¥ sig. Med bestämda steg klev Maria över skolgÃ¥rden. För hennes del väntade en ny framtid. 

_{Ur Kättilsmålabygden från dansktiden till idag, utgiven av Kättilsmåla intresseförening.}

_{Forna elever har berättat om skolan och "Fröken Andersson".}

Denna sida är visad 3539 gånger.